kvällen har vart hämsk. jag vet ibland inte vad jag ska göra och låter det gå ut över andra, som ikväll blev min familj, det är hämskt igentligen hur det kan bli så, jag vet ju inte ens varför det blir så, jag blir sur för ingenting sen så går det ut över familjen. och sen efteråt känner jag stor skulld och alla känslor bara väller fram. jag vil bara försvinna när jag känner så, vill bara säga till mina föräldrar hur mycket jag älskar dem men att jag inte orkar mer, men samtidigt vill jag ju inte ge upp, jag ska ju ta mig ur det här eller hur?
ångest säger dom att det är och att det hör till sjukdomen, men jag har ju inte ångest över maten på något sätt, utan för vad jag gör och säger. det jag har orsakat är ju oförlåtligt så det hjälper inte för mig hur många gånger jag en ber om ursäkt, det känns ändå aldrig bra.
idag frågade pappa om jag ville gå på bio med han imorgon, och han ville göra det för att jag inte har kunnat åkt iväg på ett tag, visst var det väll snällt? och jag dum nog att vara taskig genom att säga att jag inte ville gå med honom, hur fan kunnde jag göra det när han bara ville vara snäll?.. såklart fick jag jättedåligt samvete och blev tvungen att be om ursäkt och säga hur mycket jag värkligen älskar honom. det är så svårt ibland, men det ska bli bra!
nej nu måste jag gå, ska snart börja fixa kvällsmål, en macka med mjukost, en halv frukt och ett glas proiva står det på matchemat idag..
vi hörs..