jag har precis börjat lungna ner mig från lunchen som var så jobbig, det var två timmar sedan det var lunch, men jag har gråtit ända fram tills nu. har pratat med båda mina föreldrar på telefonen, det känns bara så skönt att prata med dem när man är ledsen. jag vet inte vad jag ska göra längre, jag kämpar men vad får jag? inget, jag orkar inte längre, min behandlare hatar mig mäst av allt, hon vill att jag ska må dåligt, hon kan inte ge mig något inte ens en dag i skolan.. jag vet ärligt inte vart jag ska ta vägen längre jag vill bara springa härifrån,  hem till mig, sova, vakna igen och allt är som vanligt, jag vet inte ens vad mando är för något. men så blir det aldrig, jag kommer behöva stanna här i flera år, missa hela skolan och alla helger med kompisar, allt .. det kan inte bli värre en så här känns det som, jag vill inte mer , vad som hälst men inte det här